Krönika: Det här borde vår blivande statsminister göra andra dagen på jobbet

Folket har sagt sitt. Nu är det upp till partierna i riksdagen att få till en kraftfull regering. För nu är det mycket som måste göras. Magdalena Andersson har sagt att om hon blir statsminister, ska hon redan dag ett ringa runt bland partierna för att bjuda in till en ny energiuppgörelse. Det är bra. Men här kommer ett förslag på vad hon bör göra dag två.

Det största problemet med dagens energisystem är numera inte brist på el. Problemet är snarare brist på efterfrågan eftersom flera stora industriinvesteringar har försenats – som Heidelbergs CCS-anläggning vid cementfabriken på Gotland som har pausats och LKAB:s investering att producera fossilfri järnsvamp i Gällivare/Malmberget som har skjutits fram. Att företagen vilar på hanen beror till stor del på politisk risk i EU och Sverige. Kommer priset på utsläppsrätter att vara tillräckligt högt över tid för att långsiktiga investeringar i fossilfrihet ska vara lönsamma, även när det blåser populistiska vindar i Europa? Det är den stora frågan för företagen.

Så dag två bör Magdalena alltså ringa runt till riksdagens partier för att förbereda dem på att i möjligaste mån minska den politiska risken i Sverige och EU genom att enas om en ny mer aktiv industripolitik. Det behövs för att få igång investeringarna så att efterfrågan på el ökar igen, vilket gör det lönsammare att investera i ny kraftproduktion samtidigt som utsläppen av växthusgaser minskar.

En palett av åtgärder finns

EU har fattat galoppen. I en värld med krig i Europa, tullkrig med USA och en aggressiv exportpolitik i Kina så har industripolitik nu blivit en självklarhet. I Sverige är vi av tradition mer skeptiska. Det klokt att vara rädd om skattepengarna, men det finns en palett av åtgärder som staten kan genomföra för att minska risk som inte behöver kosta så mycket.

Kärnkraften har ju i praktiken fått ”strike” på alla statliga stöd som en investering kan få. Så mycket stöd behöver inte industrin. En åtgärd som skulle räcka långt handlar om riskdelning i form nationella garantipriser som ligger i linje med förväntade priser på utsläppsrätterna vilket gör företagen tryggare om ETS-systemet i EU skulle försvagas, gud förbjude.

Det tycks också kunna bli så att intäkterna av utsläppshandeln nu i ökad grad ska öronmärkas för att hjälpa industrin att ömsa skinn till fossilfrihet, vilket underlättar finansieringen av den nya industripolitiken i varje EU-land.

Blocköverskridande uppgörelser behövs för både energi och industri

Vi behöver alltså en blocköverskridande uppgörelse både om energipolitiken och om industripolitiken. De är tätt sammankopplade och lika viktiga för att skapa stabilare och tydligare spelregler för industrins utveckling. För nu måste tempot upp både för att stärka Sveriges konkurrenskraft och sänka utsläppen – andra länder sitter inte på händerna och väntar i denna gröna industriella kapplöpning.

Nu pågår förändringar i omvärlden som underlättar för både dessa politiska processer. När det gäller energiuppgörelsen, som sannolikt kommer att landa i teknikneutrala subventioner till både kärnkraft och havsbaserad vind, är det allt fler som inser att det troligtvis inte kommer att behövas 300 TWh till 2045. Det beror bland annat på att LKAB:s stora investering, som skulle sluka 50 TWh för att producera järnsvamp i Kiruna, skjutits fram till 2045 om den då är lönsam. Därutöver är det flera elslukande industriprojekt som sannolikt inte blir av, vilket vi trodde i början av 2020.

De som däremot nu står i kö för ny el i många kommuner är datacenter. Men de har ofta möjlighet att investera i ny elproduktion själva och bör inte belasta subventionerna till ny produktion av fossilfri el som sannolikt blir en del i en energiuppgörelse.

Omvärldshändelser som påverkar

När det gäller industripolitiken är det också mycket på gång som kommer att underlätta den politiska processen. Den 25 november överlämnar Fossilfritt Sverige förslag på ny industripolitik till regeringen under vår årskonferens ”Fossilfri konkurrenskraft 2026” på Berns (som jag hoppas att du redan anmält dig till, för snart blir det fullt). Förslagen är framtagna utifrån dialoger med berörda företag från olika branscher.

Även Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien IVA arbetar med frågan och tar nu under hösten fram ett positionspapper som sannolikt släpps innan årsskiftet. Sist men inte minst hann den förra regeringen precis tillsätta en utredning för att utforma ny industripolitik. Ordförande blir Erik Brandsma som idag är VD för Sveaskog och tidigare GD för Energimyndigheten, vilket bådar gott. För nu gäller det att tänka utanför den så kallade boxen och det är hans paradgren.

Med dessa underlag i ryggen kan blivande regering få en flygande start i sitt arbete med att stärka vår svenska konkurrenskraft. Och vem som än blir statsminister i slutändan så är uppdraget från industrin tydligt. Nu är det dags att öka tempot i industrins utveckling mot fossilfrihet genom att gå i takt med båda benen: energi- och industripolitiken är lika viktiga.

Svante Axelsson, nationell samordnare, Fossilfritt Sverige