Krönika: En ny tid kräver en ny arsenal av åtgärder
Det sägs ju ibland att trauman i en släkt kan leva kvar i generationer, fast man inte har en aning om vad som en gång hänt. Speciellt starkt tycks det bli om alla försöker förtränga det inträffade och inte tala om det över huvud taget. Ett sätt att bryta förtrollningen är att lyfta fram traumat i ljuset. Jag vet inte om samma fenomen gäller politiska trauman, men ibland får jag en känsla av att vi i Sverige har ett sådant arv.
I min barndom såg jag genom bilrutan hur flera enorma fartyg växte fram på Uddevallavarvet när vi körde förbi på E6:an i mitten av 70-talet. Men en dag var varvet borta. Varvskrisen var ett faktum och den borgliga regeringen Torbjörn Fälldin med Nils Åsbrink som industriminister (ja det fanns en sådan på den tiden) inrättade varvsakuten och spenderade ett antal miljarder för att rädda dessa olönsamma företag. Men misslyckades.
Kanske är det en av orsakerna till att Sverige idag har en beröringsskräck till att staten ska kunna vara aktiv när det gäller olika industrietableringar. De flesta tycks vara överens om att staten främst ska locka hit kapital och investeringar genom att skapa myllan och såbädden – som snabba tillståndsprocesser, el på rätt plats och tid, och tillgång på kompetens. Det är ett sunt förhållningssätt i ”normala” tider.
Men nu är inte normala tider. Flera kriser staplas på varandra, samtidigt som tekniksprången sker oerhört snabbt med ett Kina som springer i täten och en världsordning som just nu skrivs om.
Sverige behöver också tänka utanför boxen
EU har förstått att läget är akut. Igen. Man har lärt sig från Covidpandemin och det ryska anfallskriget mot Ukraina att man måste gå utanför den så kallade boxen för att inte tappa tempo och konkurrenskraft, och många europeiska länder agerar nu därefter. Men Sverige är kanske det land inom EU som har svårast att bejaka EU:s nya förslag på åtgärder för en mer konkurrenskraftig industri.
När vi gick med i Nato och snabbt beslutade om att öka försvarsbudgeten till fem procent av BNP, så var det ett konkret krigshot som ledde till snabba beslut. Nu har vi en annan kris som kan bli en tsunami om vi inte snabbt agerar för att klara av ett handelskrig med USA och en stenhård konkurrens från Kina när det gäller fordonsindustrin, batteriutvecklingen och fossilfri teknik.
Sverige måste nu bryta passiviteten. Det räcker inte längre att bara skapa myllan. Vi behöver ta fram politik för industrin med en tydlig inriktning och riskdelning mellan företag och stat. Det finns redan flera länder som löser olika marknadsmisslyckanden för att säkra nationella ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen.
Det handlar inte nödvändigtvis om direkta statliga stöd eller mer statligt ägande, vilket ofta är förknippat med den gamla industripolitiken, utan framför allt om att minska den politiska risken för investerare och företag. När politiska beslut rivs upp och lagt kort inte ligger rycker vi undan mattan för näringslivets utveckling mot fossilfri konkurrenskraft. Det behövs fler blocköverskridande beslut för att skapa incitament för kostnadseffektiv riskdelning mellan stat och näringsliv.
Tre vägar framåt
För det första handlar det om att vara tydlig med färdriktning och ambitioner så att företagen vågar investera i Sverige. De senaste åren har flera planerade investeringar pausats eller avbrutits där politisk otydlighet och svajighet uppges vara en avgörande orsak. Nu behövs fler mål och delmål inom olika sektorer, samt utveckling av standarder och strategier inom exempelvis vätgas, CCU, CCS, biogas, olika kraftslag och datahallar – andra länder har redan tagit fram sådana strategier.
Vi behöver också peka ut var vi har våra strategiska industrisektorer i relation till andra EU-länder. Det kan handla om att vi prioriterar resurserna till att utveckla det gröna stålklustret i norra Sverige, bestämma oss för att utveckla vår batterivärdekedja som också utgör hjärtat i vår fordonsindustri, och bli än mer innovativa inom bioekonomi och cirkulär ekonomi. EU vill att Sverige blir tydliga med vad vi kommer att satsa på – för att som Draghi säger: inte smeta ut resurserna ineffektivt inom EU.
För det andra handlar det om att stärka efterfrågan av de fossilfria produkterna. Det är huvuduppdraget för Fossilfritt Sverige idag, och det är också ett av EU:s prioriteringar i Industrial Acceleration Act. Den stora muskeln är att nyttja den offentliga upphandlingen, som bara i Sverige handlar om 900 miljarder i köpkraft varje år.
Om denna köpkraft i första hand skulle riktas mot produkter från EU med låg klimatpåverkan skulle hävstången bli enorm. Ökad efterfrågan innebär uppskalning som i sin tur sänker priserna, och när de fossilfria lösningarna kostar mindre än de fossila har vi ett självspelande piano. Inom EU diskuteras just nu den offentliga upphandlingens roll för att stärka den europeiska fossilfria marknaden, men Sverige har som tradition att inte använda offentlig upphandling som ett industristrategiskt instrument. Den tiden är snart förbi.
Att dela på risken
För det tredje handlar det om att stötta investeringar och innovationer. Det gör vi redan med Industriklivet och Klimatklivet – men det kanske viktigaste styrmedlet i turbulenta tider handlar om att staten utlovar garantipriser där företagen och staten delar på risken, så kallade ”contract for difference”. I praktiken kan det till exempel innebära att cementindustrin får ett garantipris för att producera klimatneutral cement som utgår från att EU:s utsläppshandel ligger fast och följer planen för successivt minskade antal utsläppsrätter. Men om priset på utsläppsrätter blir lägre så kommer staten att behöva betala mellanskillnaden mellan garantipriset och marknadspriset – och blir priset på utsläppsrätter högre än beräknat får företaget betala tillbaka till staten.
I en ny tid krävs en ny arsenal av åtgärder. Just nu analyserar Fossilfritt Sverige tillsammans med olika företag den politik som EU lägger fram för att stärka industrins konkurrenskraft. Under våren kommer vi att ta fram konkreta förslag som kan stärka Sveriges roll i den utvecklingen. Förhoppningsvis kan vi bidra till en viktig diskussion som i bästa fall befriar oss från ett industriellt nationellt trauma.
Svante Axelsson, nationell samordnare, Fossilfritt Sverige
Texten har också publicerats i Aktuell Hållbarhet.