Nu räcker inte gamla recept för att klara konkurrenskraften och fossilfriheten i EU. Den första smockan kom när Draghi-rapporten släpptes förra året och det tydligt framkom att det behövs tre Marshallplaner, vilket motsvarar nästan 800 miljarder euros per år, för att EU ska komma ikapp utvecklingen i USA och Kina.

Det krävs gigantiska investeringar, mycket lägre energipriser och att EU tydligt prioriterar vilka länder som bör specialisera sig på vilka industrier. Rapporten var beställd av Ursula von der Leyen som nog visste vad hon drog igång – att skapa en tydlig sjukdomsinsikt i EU som bäddade för acceptans av nya krafttag. I februari kom så EU:s konkreta svar på Draghi-rapporten – Clean Industrial Deal (CID).

Det absolut viktigaste i Clean Industrial Deal är att EU ännu en gång slår fast att konkurrenskraft och fossilfrihet går hand i hand. Den gamla målkonflikten mellan dessa båda syskon är borta, något som våra svenska branscher tydliggjort i de tjugotre färdplaner som tagits fram inom ramen för Fossilfritt Sverige.

Med det sagt slås det också fast att det behövs en helt ny näringspolitik som gör det möjligt för EU att höja tempot i utvecklingen mot fossilfrihet för att komma ikapp Kinas försprång i utvecklingen av grön teknik. Det pågår alltså inte bara en militär kapprustning i världen, utan också en kapprustning i att rädda planeten genom ökad konkurrenskraft. En utmaning är nu att hitta broar så att dessa kapprustningar stärker varandra. 

Clean Industrial Deal lägger fram ett antal offensiva instrument på bordet för att öka tempot i utvecklingen mot fossilfrihet. Nu är tiden för att tänka stort! Man ska inte som Winston Churchill sa ”låta en bra kris gå till spillo”. Inte för att den kris vi är inne i på något sätt är ”bra”, men en kris är det och förändringsfönstret står vidöppet. Spelplanen har dessutom förändrats helt i och med Trumps oförutsägbara nycker. En ny tid kräver nya koncept.

När jag läste Clean Industrial Deal fick jag en flashback från arbetet med den Finansieringsstrategi som Fossilfritt Sverige tog fram med tretton aktörer för tre år sedan. I strategin föreslog vi inrättandet av en grön utvecklingsbank för att stötta transformation, inrättandet av gröna statliga fonder och att använda den offentliga upphandlingen för att öka takten i näringslivets omställning. Alla förslag finns med i CID och är ett kvitto på att våra förslag i strategin var helt rätt, men inte riktigt mogna. Nu är vår tid!

Och om jag får vara lite kaxig så tror jag att vårt pilotprojekt med omvänd auktionering också kommer att bli det nya normala i framtiden. Pilotprojektet gör vi tillsammans med bland annat Rise, Vinnova och Göteborgs Energi där vi ska testa att minska elanvändningen genom ny teknik och samtidigt få ett marknadspris på ”negawatt”. Sannolikt kommer negawatten visa sig vara billigare än ny kilowatt. Helt enkelt ett marknadsbaserat styrmedel för energieffektivisering likt den omvända auktionering som Energimyndigheten dragit igång för att köpa negativa koldioxidutsläpp och som Stockholm Exergi är i full gång med att genomföra.

Upphandling av negawatt genom en omvänd auktionering skulle kunna vara ett litet svar på Draghis önskan om att sänka kostnaderna för energi i EU. Energieffektivisering är i många fall det billigaste, snabbaste och miljöbästa sättet att sänka kostnaderna i företagen och samtidigt frigöra el till de som idag står i den beryktade elkön lite här och var i Sverige. Enligt Energimyndigheten kan vi frigöra el motsvarande 15-20 TWh till industrin vilket ligger i linje med vad Sverige är tvingade att göra i vilket fall.

Under våren ska Fossilfritt Sverige dra igång ett arbete för att utveckla nya näringspolitiska förslag med inspiration av CID. Välkomna att spela in förslag – i dessa kristider är goda råd dyra.
 
 Svante Axelsson, nationell samordnare, Fossilfritt Sverige