Krönika: Storföretagen som skapar genvägar till Paris

När enskilda företag är mer ambitiösa än länders statsministrar gällande klimatlösningar så öppnar sig intressanta affärsmöjligheter – som den cirkulära svenska plasten, skriver Svante Axelsson i en krönika i Uppsala Nya Tidning.

Jag fick en tankeställare när jag träffade Anders Fröberg som är vd – på Borealis, en av Europas största tillverkare av plast. När han berättade att de skulle investera i ett plastraffinaderi för att bryta ned plast till molekylär nivå och göra plast av plast i ett evigt kretslopp, tog det inte många sekunder innan jag frågade vilket statligt stöd de skulle behöva. Denna klimatsmarta plast kommer ju att bli dyrare, så frågan är hur ska den ska stå sig i konkurrens på en öppen marknad. ”Nä nä nä” säger Anders på sin goa göteborgska. ”Unilever har ju bestämt sig.”

Jag fattar ingenting. Men Anders förklarar att Unilever, som är ett av världens största livsmedelsproducenter, har antagit ett mål om att deras förpackningar ska vara cirkulära eller förnybara. Det är det som orsakar Anders självsäkra övertygelse.  

Den intressanta insikten är att stora globala företag, som i många fall har en omsättning som är större än vissa länders bruttonationalprodukt, är ambitiösare än vad olika länders statsministrar lovar under FN:s klimatförhandlingar. Allt fler företag tar ansvar för att deras produkter inte ska orsaka någon klimatpåverkan, inte bara vid själva produktionen eller hos alla underleverantörer, utan även när vi konsumenter nyttjar produkten. Då får inte ens en klimatförnekare chans att förstöra planeten. Det är ju egentligen att likna vid någon slags privatkapitalistisk planekonomi som utgår från vad vetenskapen säger om vårt kollektiva klimatnödläge. 

Nja, nu är vi inte riktigt där än men det pågår en oerhört intressant ansvarsfördelning när företagen tar ansvaret för hela produktens klimatpåverkan, och ska tjäna pengar på det. 48 börsbolag i Sverige ska halvera sina totala klimatutsläpp till 2032. Det skapar helt nya marknader för de som kan leverera lösningar som Anders på Borealis som kan leverera cirkulär plast från Stenungsund. Samma logik gäller när SSAB kan sälja 25 procent dyrare fossilfritt stål till Volvo Cars eftersom deras mål är att vara fossilfria före 2040. Och eftersom 55 procent av Volvos totala utsläpp sker under själva bilkörningen, skapar det i sin tur en marknad för nästa företag att lösa – batteriföretaget Northvolt.  Deras mirakulösa utveckling i Skellefteå hade inte varit möjlig om de inte visste att bilföretagen redan hade bestämt sig.  

Men blir inte det här mycket dyrare för oss konsumenter? Inte nödvändigtvis. Att köpa en bil med fossilfritt stål kostar lika mycket extra som ett USB-uttag i baksätet. 

Näringslivet hade en helt avgörande roll inför det framgångsrika klimatmötet i Paris. Det ser ut som att näringslivets olika värdekedjor och inbördes samverkan kan utgöra en genväg till snabbare globala utsläppsminskningar. Det blir alltmer vedertaget att näringslivet idag, inte minst i Sverige, sitter i förarsätet och politiken i baksätet. 

Men det gäller att komma ihåg att det är politikerna som är startmotorn. De satte målet i Paris, de har att satt tuffa utsläppskrav på bilindustrin i EU och de har beslutat de blocköverskridande svenska klimatmålen. Om FN:s klimatförhandlingar bara bygger på minsta gemensamma nämnare och är ”golvläggare” i det globala husbygget, så ser det ut som att näringslivet kan överraska både med att resa väggar och sätta vassa utsläppstak. En tankeställare som kan göra skillnad på riktigt.

/ Svante Axelsson, nationell samordnare, Fossilfritt Sverige

Krönikan publicerades i Uppsala Nya Tidning den 10 december 2022.