Minska fossilberoendet för freden

Krönika av Svante Axelsson

Det är svårt att hålla vreden i schack när Ryssland nu startat ett totalt onödigt krig mot Ukraina som drabbar oskyldiga och orsakar enorma lidanden och död. Att vi nu måste lägga pengar på att försvara oss mot en oförutsägbar och kylig diktator när världen behöver kraftsamla för att möta klimatförändringarna är givetvis oerhört provocerande. Bara dagar efter krigsutbrottet visade IPCC i en ny alarmerande rapport hur allvarliga konsekvenser av klimatförändringarna redan är här.

Det är lätt att känna sig maktlös men en sak är dock säker. Ungefär hälften av Rysslands exportintäkter kommer från kol, gas och olja så det effektivaste sättet att minska Rysslands krigsekonomi är att stötta EU:s ambitioner om att minska den ryska gasimporten med 75 procent på ett år. Det som dock ofta glöms bort är att Ryssland också är en stor exportör av uran och att alla nya reaktorer som byggts i världen de senaste tre åren är ryska, exklusive de som byggts i Kina. Det kärnkraftverk i norra Finland som skulle byggas av det ryska företaget Rosatom  har nu av förklarliga skäl stoppats.

Som tur är har Sverige satsat stort på förnybart under senare år. Det fanns stora planer på att bygga ut fossilgasledningar i Sverige runt 2005 men det stoppades av ett starkt opinionstryck från både miljörörelsen och LRF. El- och värmesektorn är nästan helt fossilfri och 25 procent av drivmedlen i Sverige är fossilfria. Men det räcker inte. Nu måste Sverige och EU växla upp och snabbt bygga ut de förnybara energikällorna och inte minst energieffektivisera oss ur beroendet. Med tanke på hur många konflikter som har kopplingar till fossila bränslen är en spridning av energikällorna till i princip alla länder genom satsningar på sol-, bio- och vindenergi en viktig strategi för den nya fredsrörelsen.

På kort sikt är de höjda priserna på el och drivmedel naturligtvis en reell utmaning.  Att korrigera det genom en sänkning av reduktionsplikten, som föreslagits, stärker dock tvärtom oljeimportberoendet och gör att utsläppen av fossil koldioxid tvärtom ökar i Sverige. Negativa fördelningseffekter och konkurrensnackdelar av ökade bränslepriset löses mer träffsäkert genom olika former av utökade reseavdrag och, eventuellt, riktade stöd till åkeribranschen och jordbruket än genom en generell sänkning av skatten som skulle kosta flera miljarder. Den långsiktiga lösningen är förstås att transportkostnaden får fördelas ut på oss konsumenter så att inte mellanleden ensamma ska behöva ta smällen.  

Nu när totalförsvaret behöver stärkas krävs också att vi kan ta fram eget biodrivmedel från till exempel skogsbruksrester till biodiesel och flygbränsle till försvaret vid ett eventuellt krig. Sverige har ännu inte lyckats skala upp produktionen där lignin omvandlas till flytande biodrivmedel utan Sverige fortsätter att dammsuga den internationella marknaden på biodrivmedel trots att vi är ett skogsland som också har ett överskott av jordbruksmark. Det är inte försvarbart i dubbel mening. Försvaret skulle kunna upphandla detta inhemska bränsle och detta tekniksprång skulle i fredstid naturligtvis användas för att minska användningen av fossil olja i flera sektorer. De statsstödsregler som legat i vägen för uppbyggnad av kapacitet gäller inte när det handlar om en försvarsåtgärd.

Det är som sagt lätt att bli handlingsförlamad i en katastrof bortom den egna kontrollen. Det minsta vi alla kan göra är att använda energin effektivare och satsa på förnybart. För klimatet och freden.

Svante Axelsson, nationell samordnare, Fossilfritt Sverige

Krönikan är hämtad från Fossilfritt Sveriges nyhetsbrev